Snigeln på ögat plingar på

Strax efter att jag och Sanna avslutat middagen i mitt kök plingar det på dörren. Vem kan det vara? Jag öppnar dörren där en äldre man står med en stor svart pärm i famnen. Följande dialog utspelar sig:

Jag: Hej?
Mannen: Hej, jag kommer från radiotjänst.
Jag: Nämen hej vad kul!
Mannen: Eeh.. Ja.. Jag undrar om du kanske har glömt att betala tv-avgift?
Jag: Nej jag har inget TV.
Mannen: Nähä, inte du heller. (Gör en notering i pärmen).
Jag: Nej alltså det är sant. Du kan få komma in och kolla. (Gör en inbjudande gest i hallen).
Mannen: Nej det behövs inte. Jag tror dig. (Han tror mig inte).

Samtalet fortsätter. Jag försöker utan resultat få mannen att kliva in och titta efter själv och han delar med sig av roliga historier då folk hävdat att det inte alls är en TV som kan skådas från ytterdörren. Vi skiljs till slut som vänner och jag önskar honom lycka till.

Detta påminner mig om när Radiotjänst ringde mig precis efter att jag flyttat hemifrån, då sa dom ungefär såhär: ”Hej, jag ringer från Radiotjänst. Jag ser att du precis har flyttat. 98 % av alla ungdomar mellan 20 och 25 har TV. Du kanske är en av dom?”

Jag vill härmed tilldela en stor bukett blommor till den pedagogiska medarbetaren på Radiotjänst som formulerat dessa talarmanus! Inget skuldbeläggande utan bara förståelse. Jobbar du som läser detta på Radiotjänst och har vägarna förbi Lilla Essingen? Jag bjuder på kaffe i min TV-fria lägenhet.

Awimaweh

Jag kan ju börja med att konstatera att Maria Abrahamsson mycket riktigt inte var helt sanningsenlig i sin ledare som jag skrev om häromdagen. En sak som hon utelämnade var att det framför allt är kommuner som är intresserad av den här informationen. Inte fysikerna på SKB. Så nu var det sagt. I jämförelse känns Svenskans ledarsida ändå som ett under av sanning och klokskap i jämförelse med DN:s. Och jag kommer även i fortsättningen att hysa en viss hatkärlek till Maria Abrahamsson.

Idag i skolan var det öppen scen. Bland annat framfördes en kort pjäs skriven av en kursdeltagare, flera bra dikter lästes upp och det spelades och dansades. Vår klass sjöng In the jungle. Klassen var nästan i upplösningstillstånd i måndags morse när vi inte hade förberett oss alls. Då plockade Jerry fram dragspelet och räddade oss. Några sjöng awimaweh hela tiden. En grupp sjöng melodin i verserna men awimaweh i refrängen och min grupp sjöng melodin i verserna och i refrängen. Jag tror att det lät om inte vackert så åtminstone relativt bra. En del hade sminkat sig som djur i ansiktet och jag fick en påfågelfjäder instoppat i tofsen. Några hade med sig maracas, trummor och rytmägg.

Innan öppen scen drog igång fick jag nöjet att presentera skoltidningen. Idag kopierade jag den istället för att ha matte. Jag uppfattar hittills att många på skolan är väldigt positiva och det är redan flera som visat intresse för att bli publicerade i tidningen.

Sist men inte minst vill jag tipsa om den här gamla klassikern!

Så dumt att lagra kärnavfall i kroppen

Så heter en ledare i Svenska Dagbladet idag. En rubrik så finurlig, förlöjligande och rolig att jag måste sno och återanvända den.

Maria Abrahamsson och jag håller sällan med varandra. Särskilt inte när det kommer till feministiska frågor, för hon vägrar oftast att göra några som helst kollektivistiska analyser medans jag har en förkärlek för generaliseringar. Men hennes ledare i dag i SvD måste jag ge en poäng. Abrahamsson är en av få framträdande intellektuella som aldrig utrycker sig onödigt komplicerat och alltid begripligt och tydligt. Därför är det med viss auktoritet och rätt som hon kritiserar SKB:s genusrapport. Inte det kooperativa bostadsbolaget utan aktiebolaget Svensk Kärnbränslehantering.

Med Abrahamssons ledare som källa kan man läsa sig till att rapporten säger att ”kön är också en central faktor att ta hänsyn till” när man diskuterar slutförvar av kärnbränsleavfall. Abrahamsson ger exempel på citat ur rapporten som ska underbygga detta påstående: ”Maskulinitet som innebär att män inte tränas att kommunicera känslomässigt leder till att oron för brister i den tekniska kunnandet förläggs utanför den egna kroppen.” och ”Vad kvinnor behöver veta för att kunna förhålla sig till kärnkraft och till ett slutförsvar för använt kärnbränsle i närområdet är inte tillräckligt utrett.” Självklart är Abrahamsson inte ute efter att stärka rapportens tes och hennes ledare är säkert inte helt rättvis men lite övertygad blir jag ändå. Övertygad om att genus och kärnavfallshantering inte har med varandra att göra. Skulle det kunna finnas information som kvinnor behöver för att kunna ta ställning som inte män behöver? Jag tänker snarare att principen måste vara att alla ska ha tillgång till all information. Dessutom är alla vad jag vet redan överens om riktlinjerna för ett bra slutförvar, nu är det upp till experterna att lösa det rent praktiskt. Jag skulle aldrig drömma om att varken i egenskap av medborgare, boende i landet eller kvinna tro mig veta bättre än dom. Elitistiskt? Javisst.

Tillslut undrar jag varför SKB producerar en genusrapport. Har de själva kommit fram till att det är viktigt att betrakta kärnavfallshantering med genusglasögon eller är det något staten har sagt att de ska göra? Rapporten är skriven av Anneli Andersson och Mia Heikkilä som är genusforskare. Jag undrar om deras text ens är användbar för människorna på SKB. Kan geologerna och ingenjörerna där tillgodogöra sig deras tillsynes ganska invecklade och teoretiska genusrapport?

Borta bra men hemma stökigt

Äntligen hemma! Har inte varit hemma på en vecka om man bortser ifrån de två timmarna jag var här i måndags för att plocka på mig lite rena kläder och vattna blommorna. Jag kan inte minnas att det var såhär stökigt när jag lämnade det. Någon måste ha varit inne i min lägenhet och ätit på mina tallrikar och slängt smutstvätt på golvet. Det hade ju varit trevligt om denna någon hade passat på att plocka upp posten också.

Övertrött

Läste just igenom mina blogginlägg igår. Inser att jag redan då var så trött att jag knappt visste vad jag skrev. Till exempel så menade jag att amerikanarna var läskigt sminkade och inte läskigt spännande. Jag sov kanske tre timmar inatt. Sanna och jag tog en tunnelbana vid kvart över åtta från Fruängen med varsin pressbyrånkaffe i handen. Idag i skolan har jag nästan mått illa av trötthet men det var det värt.

Efter lunch skulle klassen fortsätta planera vårt uppträdande på öppen scen nästa vecka. Alla tidigare idéer förkastades och hela processen fick börja om. Vi kunde inte komma överens om något och irritation blandades med massor av skratt. Själv var jag nära att få ett sånt där hysteriskt skrattanfall som bara jag kan få. Tillslut tvingades vi bestämma oss för en idé eftersom skoldagen tog slut.

Nu är det dimmigt och skymning i Blackeberg, mitt i händelsernas centrum i Låt den rätte komma in. Jag känner mig konstigt nog piggare än på hela dagen. Jag hoppas den energin håller i sig hela kvällen.

Valvaka del 2

Nu har vi sovit nån timma. Och vaknat till igen. Nu ser Obamarama ut att vinna och det verkar ganska säkert. Vi vill dock inte ta ut nåt i förskott.

Har nån råkat hamna på den här bloggen i sökandet efter smarta analyser måste jag göra er besvikna. Här ligger vi på golvet med filtar och kuddar och mumsar på amerikanska snacks medans vi lyssnar på andras smarta analyser.

Valvaka del 1

Emma, John, Sanna och undertecknad har samlats för att följa valet i USA och hejja fram Obamarama. Under natten går det att på Oj en blogg! följa utvecklingen i Fruängen.

Efter mac'n'cheese, chips och diverse röror gjorde vi oss bekväma på golvet. Sanna stretchar ryggen.

Sen spelade vi Guitar Hero.



Redan innan midnatt är sällskapet utslaget.

Vi följer valet på TV genom diverse valvakor. Vi har kollat på CNN, SVT och kanal 5. På CNN ljuger dom med statestik och är läskigt spännande. På SVT är de gubbar som kollar tillbaka på sina egna insatser i tidigare amerikanska val. I kanal 5 sitter Filip och Fredrik och driver med Obamarama och framför allt McCain. En relativt vettig sysselsättning innan de första vallokalerna har stängt.

Och så bloggar vi såklart!

Jag försov mig på valdagen

Jag har försovit mig. Katterna hade vänligheten att inte väcka mig efter att znoozningarna klingat ut. I skolan finns det något som heter fem-minuters-regeln. Fem-minuters-regeln är en regel som säger att om man kommer mer än fem minuter för sent får man inte komma in i klassrummet. Ibland görs det dock undantag om det uppstår en naturlig paus i lektionen. Jag tycker själv att det är en väldigt bra regel eftersom att det stör när folk dräller in lite närsom. Idag innebär den dock att jag inte hinner till engelskan. Dock till matten som börjar klockan halv elva.

Idag är det presidentval i USA! Förhoppningsvis kommer världens mäktigaste nation att rösta fram en president som inte tycker att klimatfrågor och fred är samma sak som kommunism. För kommunism verkar enligt amerikanarna vara hemskare än död, helvetet och könssjukdomar. I vilket fall ska det valvakas inatt! Och bristen på sömn kommer att göra prestigen enorm att inte komma för sent till skolan imorgon.

Biten i tårna

Innan väckarklockan ringde blev jag väckt av det spräckliga kattskrället som som bet mig tårna. Han tyckte att det var dags för mig att vakna så att han kunde leka och få frukost. Glöm det tänkte jag och kröp in längre under täcket. Den svartvita hårbollen levde i sin tur loppan under natten så att jag vaknade flera gånger. Jag försökte stänga dörrarna om mig men det hjälper inte mot dessa smarta kissekatter. Mysigare var det när väckarklockan väl ringde och jag kunde klia en hårig mage och vakna till spinnande.

Första skoldagen efter lovet var bra. Mycket tid gick åt till klassråd och komma på vad klassen ska göra på öppen scen nästa vecka. Vad vi kom fram till ska jag avslöja senare.

Har varit på dansen igen för första gången på tre veckor, har missat en gång och det var lov en gång. Vi har nu fått lära oss en hel koreografi. Om man är av kvinnligt kön, och tycker om mig så mycket att man vill se mig skutta runt i en plingande sjal, kan man boka in den 24e eller 25e november. Då har vi uppvisning!

Höstlovet är slut

Om några timmar är höstlovet slut. Det har varit väldigt bra. I skrivande stund sitter jag i Blackeberg och brottas med en katt som envisas med att göra kullbyttor på tangentbordet. Från och med nu och en vecka framåt ska jag vara kattvakt.

Helgen har jag spenderat ute på landet med hela familjen. Det har varit megatrevligt. Lite nytta har vi gjort men mest har jag sovit, ätit jättegod mat och umgåtts. I fredags när vi kom ut var vattennivån precis i höjd med bryggan och ett par timmar senare stod havet så högt att bryggan försvann under vattnet. I lördags målade jag en tavla, det var första gången på ett par år som jag höll i en pensel, kul och ovant.

Som vanligt säger bilder mer än ord: