En uppgift vi haft i skolan när vi läst om antiken i litteraturhistorian var att skriva om ett stycke ur pjäsen Kung Oidipus till novellform. En jättesvår och samtidigt jätterolig uppgift. Det är kul att vi får skriva så varierande typer av texter i skolan. I den här uppgiften försökte jag kombinera en gammaldags dialog med ett modernt sätt att skriva. Här är min novell "Oidipus ställs öga mot öga med sitt öde".
Kung Oidipus satt på en bänk inne i den svala borgen och gnuggade sin panna. Han hade samma tryckande huvudvärk som han alltid fick när han tänkte på det öde oraklet i Delfi spått honom. Döda sin far och äkta sin mor hade de sagt. Oidipus hade lämnat sina föräldrar, kungen och drottningen i Korint, för att på så sätt fly sitt öde. Trots denna försiktighetsåtgärd levde Oidipus med en ständig molande känsla av att ödet skulle hinna ikapp honom.
Tystnaden bröts av en tjänarinnas röst.
”Ers majestät. Er hustru önskar er på borggården. En man är här från Korint och säger sig bära bud om er fader.”
Oidipus reste sig hastigt och gick ut på borggården där mycket riktigt drottning Iokaste med följe och en gammal man stod och samtalade.
”Min kära maka, vad är detta som sagts mig om bud om min far?”
”Mannen här är budbärare från Korinthos, du bör själv fråga honom vad han har att förtälja.”
Oidipus vände sig till mannen, granskade honom och sa slutligen: ”Avslöja ditt namn och berätta sedan snart vad du har att säga om min far!”
Den gamla mannen blev nervös av Oidipus imponerande gestalt men samlade sig snabbt och talade: ”Mitt namn är Alexandros och på mig har det ålagts att för dig berätta att kung Polybos har gått bort.”
”Vad säger du Alexandros, är det säkert att min far är död?”
”Så säkert som att jag står här.”
”Vad blev hans död till slut?”
”Kung Polybos dog lugnt i sömnen ers majestät. En gammal mans befrielse från ålderns krämpor.”
Oidipus föll i häftig gråt. Han höll mycket av sin mor och far och beskedet om hans fars död rörde honom djupt. Samtidigt kunde han inte låta bli att känna en enorm lättnad. Ödet som han levt för att undvika tycktes äntligen ha förlorat sin möjlighet att inträffa. Tjänarna och budbäraren drog sig bort för att ge kungen utrymme att andas och tänka.
”Ve, ve, o maka, vem skall längre bry sig om Delphis siarhärd och fågelskrik? De dömde mig till att dräpa min egen far. Död är nu min far utan att jag min hand har lyft och spådomen som jagat mig i hela mitt liv är nu ingenting värd.”
”Är det då inte detta jag sagt dig hela tiden min kära make?” Svarade Iokaste. ”Av siarna i Delphi har du ingenting att frukta.”
”Ja visst har du tröstat mig med dessa ord varje natt jag legat sömnlös. Men skräcken för detta förskräckliga öde har förblindat mig. Men ännu ängslas jag av möjligheten att jag kommer att dela äktenskapets bädd med min moder. Denna del av spådomen är ännu möjlig då hon fortfarande är i livet.”
”Vad tjänar det till att låta sig oroas min älskade Oidipus? Lyckligast lever den som låter bli att oroa sig för ödet. Inte behöver du frukta din mors bädd då hon lever som drottning i ett kungadöme föga nära och jag, din fru, är drottning i ditt. Tänk nu inte mer på detta.”
”Min ängslan kommer att brinna så länge hennes livs ljus ännu lågar.”
Den varma vårsolen hade hunnit stiga högt på himlen och budbäraren Alexandros hade sökt skydd i skuggan av ett fruktträd men kommit fram och hört de sista av Oidipus ord.
”Ursäkta mig ers majestät, men vem är denna kvinna vars liv du fruktar?”
Oidipus tvekade att svara men bestämde sig för att inget ont kunde komma utav att Alexandros fick veta hans hemlighet.
”Din konungs maka Merope och tillika min mor är skälet till varför mitt hjärta aldrig kan slå i ro.”
”Och varför då detta? Varför inger din egen mors liv dig sådan ängslan och rädsla?”
”Av Delphis gud blev mig förkunnat att jag skulle bli min mors make och med egen hand min faders blod utgjuta. Det var därför jag för länge sedan flydde från Korinthos. Det blev min lycka. Men ändå, hur ljuvt att se sin faders och sin moders anlet!”
”Och det är denna skräck som hållit dig kvar i landsflykt?”
” Ja. Vad annat val har jag haft? Vilken man skulle inte fly från detta mig givna öde?”
”Ack ni Kung Oidipus! Ni vet inte vad ni genomlidigt i onödan!”
”Vad menar ni gamle man? Tala klarspråk!”
”Din fruktan saknar grund. Ditt blod är icke blod av Polybos.”
”Vad säger du? Var han ej då min fader?”
”Ej mer än den som står framför dig nu.”
”Och är då ej heller den jag trodde var min mor den kvinna som skänkt mig livet?”
”Inte heller hennes blod flyter i dina ådror.”
”Men varför har de då kallat mig för sin son?”
”Egna barn kunde de inte få. Ur mina egna händer mottog Polybos dig som litet barn.”
Oidipus blev nu mycket rörd. De han tills nu trott varit hans föräldrar hade älskat och uppfostrat honom med stort hjärta och tålamod i vetskap om att han var kommen utav andra. Han darrade på rösten när han frågade: ”Och var hade du funnit mig?”
”I en klyfta på Kithairon vallade jag mina får då jag mötte en annan herde. Han överlämnade dig till mig. Din räddare blev jag.”
”Vad led jag för nöd?”
”Det kunna dina anklar vittna om. Det var också dessa som gav dig ditt namn.”
”Vem var denna herde?”
”Han sade sig stå i tjänst hos Laïos.”
”Den Laïos som då var landets konung? Är denne herde fortfarande i livet?”
Oidipus hade under kort tid mottagit meddelandet om att hans far avlidit och känt både sorg och lättnad över detta och ängslan inför framtiden. Sedan fått veta att denne man inte var hans egentlige fader och nu fått informationen att hans egentliga ursprung kan komma att uppdagas. Således var han fylld av motstridiga känslor och hans röst var gäll när han talade. Alexandros svarade: ”Var denna herde är idag och om han ännu är i livet är ingenting jag vet någonting om. Hans ländsmän bör veta detta bäst.”
Kungs Oidipus vände sig till tjänarna omkring dom och utropade: ”Var kan jag finna denna man som budbäraren talar om?”
”Det är antagligen herden som vaktar ers majestäts egna får. Men drottning Iokaste är den som säkrast vet.” Var det svar han fick.
”Gräv nu ej mer i detta kära make,” utbrast Iokaste förtvivlat ty hon började ana ett bittert slut, ”i olycka kan det endast sluta”.
”I detta jag måste få klarhet!”
”Vid gudarna, om livet är dig kärt: spörj icke mer!”
”Men lugna dig! Om också jag blir röjd som träl i tredje led har du din börd.”
”Ack, hör på mig. Mitt råd är gott.”
”Men jag har nog av dina goda råd.”
”Må du aldrig veta vem du är!”
”Låt någon genast hämta herden hit! Hon där må yvas av sin stolta härkomst.”
Oidipus uppfattade Iokastes protester som ett tecken på att hon var rädd om sitt eget anseende, att hon var besviken över att Oidipus inte var son till kungen i Korinthos. I själva verket mindes Iokaste den sorgliga dagen för många många år sedan då hon själv lämnat sin nyfödda son till en av sin makes herdar. Iokaste gick tyst och med sänkt huvud in i borgen.
Kort därefter kommer genom samma port en gammal herde släpandes av två av Oidipus tjänare. Oidipus börjar fråga ut den gamla herden som säger sig heta Kreon. Kreon slingrar sig och svarar undvikande på kungens frågor. Budbäraren Alexandros förstår inte alls varför Kreon inte tycks vilja kännas vid vad som hände i klyftan på Kithairon och frågar: ”Men säg mig, minns du att du en gång gav mig ett barn att fostra upp som egen son?”
”Vad nu då? Varför frågar du om det?”
”Jo, kung Oidipus var en gång detta barn.”
”I döden med dig! Kan du icke tiga?”
Kreon försökte få Oidipus att tro att Alexandros var svag i minnet och inte visste vad han talade om. Oidipus förstod att Kreon försökte dölja något och befallde att han ska bindas. Den gamle Kreon protesterade högljutt mot denna omilda behandling men Oidipus vidhöll att om han inte talade av fri vilja skulle han tala under tortyr. Det var nu hett ute och alla de församlade var mycket upprörda. Både luften och spänningen darrade. Oidipus var rädd men fast i sitt beslut att sanningen få veta och fortsatte förhöret: ”Gav du denne Alexandros det barn han talar om?”
”Ack, ja, det gjorde jag. Om jag ändå hade fått dö den dagen.”
”Det får du nu om du ej talar sanning!”
”Lång mer förlorad är jag om jag talar.”
”Var fick du barnet ifrån? Var det din egen son?”
”Mitt var det ej. Jag fick det av en annan.”
”Av vem? Från vilket hus kom detta barn?”
”Vid himlen, herre, fråga icke mer!”
”Du dör, om än en gång jag måste fråga.”
”Nåväl, hos Laïos var barnet fött.”
”Ett trälbarn eller av hans eget blod?”
En tung tystnad spred sig. Kreon bet sig i läppen tills han smakade blod och Oidipus stirrade honom rakt i ögonen. Till slut svarade Kreon: ”Det var hans egen son. Av barnets egen moder fick jag honom överlämnad i min famn.”
”Min älskade Iokaste var alltså mor till detta barn?”
”Ja. Så var det.
”Och för vilket ändamål gav hon sin son till dig?”
”Att av mig dödas.”
”Varför vid alla himlens gudar skulle hon vilja det?”
”Av fruktan för en spådom min herre.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar